Confessions
Senaste timmen har jag suttit och läst igenom gamla blogginlägg. Skrattat och haft nära till tårar om vartannat. Så mycket energi i skrifterna, så mycket fantasi och så lycklig jag var. Men nu? Vad har hänt?
Jag har inte mått så bra de senaste månaderna (och nej, jag söker ingen sympati utan jag tror att det kan vara skönt att få skriva av sig lite bara). Jag trodde först att det var min årliga höst/vinterdepression som varit av det värsta slaget, men det verkar sitta djupare än så denna gången. Jag är inte helt nöjd med min livssituation helt enkelt (trots att jag kanske borde).
Studentrollen passar mig inte. För mycket på en gång, för mycket press och framförallt alldeles för hög prestationsångest från min egen sida. Och så en plånbok som ekar tomt strax efter att räkningarna är betalda det 25 varje månad... Det här med att pengar inte kan göra dig lycklig, det har jag slutat tro på, däremot är det bevisat att saknaden av de gröna lapparna kan göra dig sjukt jäkla olycklig.
Att jag dessutom gjort precis samma sak som jag hatat mig själv för att göra tidigare gör inte saken bättre. Att när jag flyttar och startar en ny period i mitt liv, så lämnar jag allt annat bakom mig. Likaså vänner. Endorfinerna i livet som alltid får dig på glatt humör. Borta.
Jag har inte längre någon lust till någonting. Ingenting alls. Tackar nej mer ofta än ja till erbjudanden som jag hade jublat över förr. Och varje gång med en klump i magen.
Jag avskyr egentligen att skriva sådant här. Jag ser det lite som ett hedersmord. Ett mord av min heder vill säga. En stor röd fläck på golvet som alla kan stampa på. Att ses av andra som vek. Att ge upp. Det har aldrig varit min starka sida.
Jag försöker se det här lite som någon typ av självterapi. Att få lätta på alla tankar och funderingar som snart inte längre ryms i mitt huvud. Att få ner dem på "papper". Jag gillar ju trots allt att skriva.
Kommentarer
Trackback
