Att ta itu med saker och ting
Är det dags nu? Har jag fått återfall och vill kasta mig in i bloggvärlden? Känner jag sann skrivarglöd och känner jag ä n t l i g e n det där kliet i fingrarna då de vill flyga fram över tangenterna för att dansa fram dagens tankar och funderingar?
Jag har fått den där känslan ett par gånger. Den där väldiga lusten att blogga. Skriva ned saker som okända personer ska läsa, lätta lite på hjärtat för främlingar. Det är på ett något olustigt sätt ganska rogivande, det där. Som att skriva i en dagbok utan lås. Typ.
HAH! Att det ska vara så svårt att komma igång. Tror att jag ser det här med bloggandet mer som en svenskuppsats än som något personligt. Allt ska vara perfekt. En skada från skolåren helt enkelt. Jag är ganska skrattretande, jag vet.
Så! Utan vidare presentation av mig själv (antar att de allra flesta som följer min blogg vet vem jag är, fick nämligen ett mail häromdagen från en okänd person där det stod: "Läste din blogg. Somnade nästan.", så antar att den inte är vidare intressant för andra) så tänkte jag nu berätta för alla mina gamla läsare att jag är tillbaka (hej mormor!), hälsa alla nya läsare hjärtligt välkomna och givetvis om det nu skulle vara så att någon som inte har en susning om vem jag är läser min blogg ändå - massa cred till dig!
Tillsist, för att få en snygg avslutning, får vi ge svar på första frågan i detta inlägg:
"Är det dags nu?"
Ja, jag tror faktiskt att det kan vara så.
