Framtiden
Hitintills har jag mest levt för stunden. Kört bananskalet. Man hamnar alltid någonstans tillslut. Och det har ju funkat rätt bra. Allting löser sig. Men bara de senaste dagarna har jag börjat fundera på om man kanske borde ge "ödet" (som jag skulle vilja kalla det) lite hjälp på traven. Vinkla bananskalet åt rätt riktning. Jag vet ju vad jag vill. Eller, vet jag verkligen? Det är kanske där felet ligger. Att jag inte vet. Att jag hoppas på att bananskalet ska välja åt mig. Så att jag slipper ta beslut. Beslutsångest. För tänk om jag väljer fel. Kommer jag någonsin att kunna förlåta mig själv?
Så fyller jag 25. 30 bast. Och bananskalet har inte gjort sitt jobb. Framtida barn är påtänkta och lägenheten utbytt mot hus. Ja, jag har råd. Jag har ju jobbat hela vägen. Men med något som jag tycker om? Nej. Något som jag verkligen vill? Nej. Jag kommer att undvika frågan, men lyckas den ändå ta sig fram så kommer det inte kunna förnekas att jag låter exakt som hon i SJ-reklamen:
Vad jobbar du med då?
Jaa, nee men asså, det rullar på. Japp, så att eee...
Det är nog dags att ta tag i det här. Lägga bananskalet där jag vill ha det. In fact, så har jag redan hittat en del intressanta alternativ...
Kommentarer
Trackback
