Farmors Vind

Jag har cruisat fram mellan stolar, bord och gäster med ett berg av tallrikar på min arm som är på håret att knäckas som en tandpetare på grund av tyngden. Jag har utmanat ödet flera gånger om genom att bära ner löjligt överfulla brickor med glas, kaffemuggar och tomma flaskor från övervåningen - enbart för att slippa gå två gånger. Jag har hatat alla lite i smyg som lämnat mer än två pizzakanter och en klick mos för att det försvårar byggandet av tallrikarna när jag dukar av. Jag har tjuvlyssnat på flera intressanta samtal under tiden som jag, till sällskapets förtjusning då de hellre vill få plats med kaffekopparna, gjort deras bord fritt från tallrikar. Vad de inte vet är att det inte bara är tallrikarna som lämnar bordet utan även lite saftigt skvaller. Jag har svettats som en gris då jag sprungit fram och tillbaka mellan disk och restaurang, ut med tallrikar, in med glas - och allt med ett leende på läpparna förstås.

Detta sker mellan cirka halv tolv till lite över två. Två och en halv timme känns som åtta. En vanlig lunch på Bulls helt enkelt. Ur servitrisens perspektiv.