Farmors Vind

Just precis nu känner jag för att skriva ett sådant där ohyggligt långt inlägg. Ett sånt där som ingen orkar läsa. Ett inlägg som man bara skrollar förbi i hopp om att finna någon bild på slutet att mätta dagens "läsning" med. Jag vet att det är så. Gör precis likadant själv. Så varför tar man sig ens tid och skriver en halv roman när ändå ingen kommer att läsa?

Svaret kommer här. Jag förväntar mig inga läsare. Det är inte det att jag vill att alla ska veta vad jag gör varje dag, vad jag äter till frukost, hur full jag blev i helgen, vilken färg det är på mina blommiga favorittrosor o.s.v. Jag skriver för min egen skull. För att jag gillar att skriva. Jag gillar att uttrycka mig i skrift, att sitta och klura ut bästa sättet att formulera sig på (pratar alldeles för fort för att hinna med detta i mitt tal, tyvärr), kombinera rätt ord, bilda någorlunda förståliga meningar... Jag skriver även för att bevara minnen färska så länge som möjligt. Är alldeles för tankspridd för att hålla allt i huvudet. Och! Så skriver jag även för att jag vet att min mormor läser.

Nu är det solklart igen. Anledningen till att jag bloggar.

Satte jag press på mig själv nu kanske? Äh! Min blogg, mina tankar, mina ord.